Så jag skriver det här för att dokumentera vad jag bara kan anta är min plötsliga galenskap. Jag kan omöjligt vara en SÅ PASS dålig orienterare, och ändå har jag i skrivande stund varit instängd inne på IKEA i 2 dagar. Jag har inte sett en annan person under hela tiden jag har varit här. Jag trodde först att det var ett skämt. Förvandla platsen till en labyrint, få ut alla människor och se hur lång tid det tar för mig att gå vilse, så kan alla få ett gott skratt. Jag insåg att det inte var fallet när jag försökte backa. Allt hade förändrats, så jag hamnade vilse. Istället för utgången var det bara rad efter rad med bokhyllor.
Så jag är instängd i en IKEA. Låter som början på ett dåligt skämt. Ljuset släcktes vid 22-tiden. Gav mig nästan en jävla hjärtattack, det där höga elektriska DUNK-ljudet och sedan blev det kolsvart. Stället är dock fullt av sängar och min telefon har en ficklampa på sig - men ingen jäkla signal - så jag hittade en säng och gick och la mig. Tillbringade större delen av nästa dag med att försöka hitta ut, men det blev inget av det. Hittade dock en restaurang som serverar de där köttbullarna, så jag kommer åtminstone inte att svälta. Det är nog det som är slutet på det skämtet. Hur som helst var de fortfarande varma och fräscha, men jag har inte sett någon i närheten som kunde ha lagat dem. Gick tillbaka till sängarna innan ljuset släcktes igen eftersom det är för mörkt för att leta med dem släckta.
Klockan är 9.10 nu, lamporna tändes igen för ett tag sedan. Jag är säker på att jag har sökt igenom hela området runt där jag kom in nu och utgången är uppenbarligen inte här, så jag ska välja en riktning och hoppas på det bästa.
Tredje dagen av mitt mystiska magiska IKEA-äventyr. Om jag inte varit säker på att det var något seriöst konstigt med den här platsen innan så är jag det nu. Gick i 3 timmar i en mer eller mindre rak linje (lägg in ett IKEA-skämt här) innan jag stötte på en stege bredvid en av de där enorma lagerhyllorna de har här. Klättrade upp för att orientera mig, och det ser ut som att den här platsen bara sträcker sig för evigt. Som den där scenen från Lejonkungen, förutom att istället för träd och gräs var det bara hyllor och bord och skit. Jag såg dock en person som rörde sig inte så långt bort, så jag gick dit.
Trodde först att det var en anställd - den hade uniformen på sig. Och helvete det kanske det var, kanske galna 2 meter långa monster med långa armar, korta ben och inga ansikten är precis såna som vill jobba på Super IKEA. Men den ignorerade mig helt och hållet, och utan ögon eller öron kan jag inte ens vara säker på att den visste att jag var där. Funderade på att knuffa den eller något för att få dess uppmärksamhet, men dess händer var tillräckligt stora för att krossa en vattenmelon så jag bestämde mig att låta bli. Den fortsatte bara gå och till slut tappade jag den ur sikte så jag bestämde mig för att fortsätta åt samma håll som innan.
Hursomhelst, ingen skön säng för mig ikväll. Det ser ut som att jag har gått in i Otroligt Hårda och Spetsiga Bord-delen av butiken. Antar att jag får nöja mig med några hopbuntade dukar. Telefonbatteriet tog slut under dagen också. Fungerade ändå inte, men det känns som om att jag precis har tappat någon livsviktig livlina.
Har du någonsin sett en av de där tecknade serierna där de går genom dörrar i en korridor och de bara ploppar ut genom en annan dörr i samma korridor? Det är så jag känner just nu. Jag har inte sett något annat än samma identiska bokhylla i 2 dagar nu. Bara rad efter rad efter rad av dem. Jag menar kom igen. Jag älskar böcker lika mycket som vem som helst, men det här är en gnutta överdrivet. Jag rör mig uppenbarligen fortfarande framåt, jag kan se skyltarna som hänger ovanför passera bakom mig. Synd att ingen av dem säger "Utgång".
Vet inte vem jag ställde den frågan till. Låt oss bara säga att det var övning för självbiografin jag ska skriva när jag kommer härifrån. Jag ska kalla det "Min helt normala resa till en vanlig gammal IKEA".
Om jag någonsin kommer ut o
Äntligen hittat några andra människor! Ja, det visar sig att jag inte är den enda stackars jäveln som är instängd här. Tur för mig, antar jag. Min sjätte natt här, två av dessa personalsaker kom emot mig i mörkret. Annorlunda från den första jag såg, men konstiga ändå. Hörde dem komma, de sa att butiken var stängd och jag var tvungen att lämna byggnaden, trevligt och artigt. Jag är inte säker på vilken del av det som var konstigare, att de inte har munnar eller att de uppenbarligen försökte döda mig medan de sa det. Kom på mig som hundar med rabies.
Så jag sprang med benen i ryggen. Springer genom ikea i mörkret som en jävla galning. Jag såg det när jag kom förbi en annan monter från de där gigantiska lagerhyllorna, helt upplysta med facklor och strålkastare. De har byggt en hel stad här inne! Den har en massiv vägg byggd av hyllor och sängar och bord och vad som helst annat. Jag svär på allt att det var det vackraste jag någonsin sett. Hur som helst, jag antar att de såg mig komma (eller kanske de hörde mina flickaktiga manliga skrik av rädsla), för de hade en port öppen och 2 personer var där och vinkade in mig. Hörde personalsakerna dunka i porten bakom mig efter att den stängdes, fortfarande artigt informerade oss alla om att butiken nu var stängd. De vandrade dock iväg till slut.
De kallar staden Byte och Retur, för det står på skylten som hänger i taket direkt ovanför den. Byte och Retur. Helt upplyst mot natten med lampor som de har hittat och anslutit till elledningarna. Och det finns sängar och mat och människor. Över 50 underbara människor med vanliga lemmar och en hel uppsättning ansiktsdrag. Det är nu min 7:e natt här, och den första som inte tillbringas i mörker. Bor En Vecka Inuti Ett IKEA. Det finns säkert ett TV-program i det någonstans.
Tydligen finns det andra städer där ute. Vissa med fler människor, andra med mindre. Jag tyckte att det var ganska häpnadsväckande - hur kan så många människor försvinna utan att någon märker det. Någon skulle säkert ha märkt att alla som går på IKEA verkar försvinna. Eller så är det kanske inte alla. Kanske är vi bara de lyckliga.
Människorna här kallar bara de där personalmonstersakerna för Personalen. Tydligen mår de bra på dagarna, bryendes bara om sina egna tankar medans de går i gångarna. Men så fort lamporna slocknar blir de helt jävla galna. Så på dagarna går folk ut för att hitta mat, vatten och allt annat de behöver. Tydligen finns det restauranger och butiker runtomkring som slumpmässigt fylls på. Ingen vet hur. Kanske gör Personalen det. Tydligen är de dock inte särskilt bra på sina jobb eftersom lagerpåfyllningen ibland tar ett tag, vilket innebär att maten måste ransoneras. Om de inte var så upptagna med att jaga runt folk i mörkret skulle de kanske få mer gjort.
Hur som helst, när natten kommer blir Personalen galna och alla gömmer sig innanför väggarna. Tydligen är det samma överallt på den här platsen, vad det här nu är för plats. Ur-IKEA, varifrån alla andra IKEOR kom. Eller så är vi alla fortfarande bara i vanlig IKEA och det här är en feberdröm som orsakats av tanke-bedövande tristess. Vem vet.
Varit här i 10 dagar nu. De flesta jag frågat sa att de slutat hålla reda på tiden för länge sedan och en kille, Chris, sa att han hade varit här i flera år.
År.
[OLÄSLIGT KLADD]
Tydligen går det rykten om människor som lyckats ta sig ut. Och av människor som ser utgången och att den försvinner rakt framför dem. Jag får känslan att inte alla tror på det, men det gör jag. Förklarar hur vi fastnade här i första hand (typ). Och jag menar, kom igen. Personalmonster, rad efter oändlig rad av högkvalitativa svenska möbler. Jag vet inte varför de tyckte en försvinnande dörr skulle vara så svårt att tro på.
Hur som helst, jag gick ut och letade efter mat i en närliggande butik med Sandra och Jerry idag. När du väl lärt dig landmärkena på denna plats är det inte så svårt att navigera. Skyltarna över huvudet hjälper mycket, men det finns andra; inte alltför långt på avstånd har en stor del av de gigantiska lagerhyllorna kollapsat mot varandra och långt borta i öster (vi antar alla att det är österut ändå - tydligen säljer IKEA inte kompasser) är något slags torn som ser ut som om det var gjort av trä, som når ända till taket. Kanske försökte de ta sig ut genom taket. Det lyser upp på natten så det måste finnas folk där, men det är tydligen några dagars promenad (vilket betyder att det måste vara flera mil bort) så ingen här vet säkert. Tydligen hade jag otrolig tur att jag kunde sova ute i det fria i en vecka utan att bli sönderriven av personalen. Det har jag allt!. Tur tur tur.
Vi hittade lite mat i butiken. Antar att personalen fyllde på under natten, vilket var trevligt av dem. Det fanns en telefon på väggen, så jag tänkte att jag skulle testa den. Det fanns en röst i andra änden, men de pratade bara babbel. Bara en massa ihoptryckta slumpmässiga ord utan någon egentlig mening. Har du nånsin sett en video på någon med afasi? Det lät ungefär så. Svarade inte när jag pratade med dem i alla fall. Sandra säger att alla telefoner funkar likadant.
Oj, ställer frågor till logboken igen!
Jag tänkte igår kväll. Taket här är ganska högt och så vitt någon vet så fortsätter det oändligt. Borde det inte vara nån sorts väder här inne? Jag är säker på att jag läste om någon NASA-byggnad som var så stor att den hade sitt eget vädermönster, med moln och sånt. Det här stället är dock definitivt större än så, men nu när jag tänker efter är jag ganska säker på att jag aldrig har känt den minsta temperaturförändring här.
Jag lägger till det i Listan över Konstiga Dumheter.
Personalen attackerade Utbyte och Retur igår natt. Det måste ha varit 20 eller 30 av dem som bara bad oss lämna butiken på ett lugnt och sansat sätt, medan de försökte slå ner väggarna med sina bara händer. Tydligen händer detta ganska regelbundet, så alla är förberedda på det. Knivar från restaurangerna, gräsklipparblad omgjorda till yxor, en brandyxa. En kille, Wasim, gjorde till och med ett fullt fungerande armborst. Hur som helst har väggarna hål i sig, vilket jag inte hade märkt tidigare, specifikt gjorda så att vi kan sticka bort personalen när de attackerar. Tog ett par av dem själv. De verkar inte blöda, vilket är konstigt, men de går ner lika lätt som en vanlig människa när man väl börjar sticka hål i dem.
Vi var tvungna att släpa bort kropparna på morgonen. Tydligen kommer de döda att locka fler under natten, så vi var tvungna att få bort dem från Utbyte och Retur. Vi har ett par av de där vagnsakerna som de använder för att flytta runt stora lådor, så vi lastade upp dem och tog bort dem till Upphämtning. Tydligen namnger folk bara allt här efter vilken skylt som än hänger över huvudet.
Upphämtning var hemskt. Där fanns hundratals, kanske tusentals döda personaler som alla låg på varandra. Det fanns ingen lukt, vilket var en välsignelse. Tydligen, förutom att de inte blöder, så ruttnar inte dessa saker heller. Min nyfikenhet tog överhanden när vi lastade av dem, så jag tog en titt på en av de mer uppskurna. De är bara hud, eller något som ser ut som hud, hela vägen igenom. Inga muskler, inga ben, inga organ. Lever de ens överhuvudtaget? Det verkar verkligen som om de har ben när de rör sig och dunkar på väggarna. Och jag är säker på att jag kände mer motstånd än bara hud när kniven gick in under natten. Kanske händer något med dem när de dör. Bara en sak till på den ständigt ökande listan över Konstig Skit som pågår här, antar jag.
Något blev klart för mig efter personalattacken häromkvällen. Varje gång man ser en situation som denna på TV eller i en film, som att det är slutet på världen eller att alla är fångade på en ö eller vad som helst, när grupper som vår börjar bilda människor verkar alltid vända sig mot varandra. Slåss om mat eller dominans eller vad som helst. Det har inte hänt här. Tydligen kommer folk från andra städer förbi då och då, bara för att checka in eller ibland för att handla om de har ont om något. Men allt är alltid artigt. Vänligt, till och med. Kanske är det hotet från personalen, eller kanske den ständiga påfyllningen av varor i butikerna betyder att det inte finns mycket att slåss om.
Kanske är människor bara bättre än vad de generellt får beröm för. Det är en trevlig tanke. Det kan jag nog köpa.
Ett dussin personer dök upp vid porten i eftermiddags från en stad som heter Vagnar. Personalen bröt sig tydligen igenom murarna och slet isönder staden under natten. Dessa 12 är de enda överlevande av över hundra pers. Vi släppte in dem såklart. Ytterligare ett poäng till mänsklig anständighet. Senare frågade jag om någon visste hur många av dessa städer som fanns där ute. Mellan oss och det nya folket lyckades vi komma på över 20 namn. 20 städer fyllda med människor, och vem vet hur många utöver det.
Mottot för denna plats bör vara "Hur är det ens möjligt?". Säkert måste någon någonstans leta efter de tusentals människor som måste försvunnit här inne.
Jag har varit här i lite mer än 2 månader nu. Inte så mycket har förändrats, visar det sig. Ett par nya personer har dykt upp, samma historia som vi andra. Trevlig liten resa till IKEA och plötsligt är de instängda i Billy Bokhyllas Hem för Ansiktslösa Miffon. Personalen attackerar Utbyte och Retur en eller två gånger i veckan. Vi dödar dem och släpar bort deras kroppar, ibland skadar de några av oss först. De dödade en kille som heter Jared för ett par veckor sedan. Det var hemskt, ärligt talat. Det visar sig att vanliga människor fortfarande blöder här inne, även om personalen inte gör det. Vi gjorde vårt bästa, men ingen av oss är läkare.
Jared var en bra kille. Han förtjänade bättre. Det gör vi alla.
Det gick upp för mig ett par dagar efter att ingen av oss letade efter en väg härifrån. Jag visste inte ens vart vi ska börja.
Ingen aning ifall den såg oss, den stannade inte om den gjorde det. Bara fortsatte flyga tills vi inte längre kunde se den.
Obs: Baserat på när loggboken verkar denna dokumentation stämma relativt överens med vår första framgångsrika testflygning av en drönare inuti SCP-3008-1. Analysen av filmmaterialet visar en muromgärdad bosättning under en skylt märkt "Utbyte och Retur". Försök till att återfinna bosättningen har misslyckats. Tidigare observerades drönares ursprung är oklart.
Jag började prata med folk om det de saknar hemifrån under middagen idag. Förmodligen inte den bästa idén jag har haft, alla verkade ganska nere efter. Ett gäng människor här har familjer. Makar och hustrur, barn. Hundar. Franklin har tydligen en lama som husdjur, men jag vet inte om jag tror på det.
Tydligen har dock några av folket här några allvarligt udda kunskapsluckor. 3 av dem hade aldrig hört talas om den internationella rymdstationen, 2 av dem verkade tro att █████ ███████ var premiärminister, och en av dem hade tydligen aldrig hört talas om Frihetsgudinnan. Jag tror på dem också. De verkade lika förvirrade som vi andra.
Ju mer jag tänkte på det dock, desto mer började det förklara några saker. Tänk om anledningen till att ingen söker efter alla oss saknade människor är för att vi inte alla kommer från samma ställe. Det här kommer att låta konstigt (det kanske borde vara mottot för den här platsen) men tänk om alla människor här har kommit från olika dimensioner? Verkligheter? Vad man nu ska kalla det.. Jag har sett tillräckligt många tv-program för att förstå hur det funkar. Sarah kommer från en plats där det inte finns någon Frihetsgudinna. De lanserade aldrig en rymdstation där Wasim kommer ifrån. Om alla här kommit från olika platser, även från såna som verkar identiska,så skulle det inte bli någon stor panik över saknade personer. Ingen massökning. Vi skulle bara vara en notis, nån enstaka försvunnen person i en värld av ständiga nyheter.
Värsta vad det var en rolig tankegång.
Insåg precis att igår var det sex månader sedan jag kom hit. Jag undrar om IKEA säljer partyhattar. Rutinen häromkring har varit mer eller mindre densamma. Mer nytt folk dyker upp, en varannan vecka eller så. Mattillgångarna går upp och ner, men vi har faktiskt aldrig haft någon större brist. Ibland får vi en besökare från någon av de närliggande städerna, vanligtvis Kassor eller Gång 630. Vi checkar in med varandra då och då, byter varor då och då om någon har särskilt lite av något. Det är tröstande på ett sätt. En påminnelse om att vi inte är ensamma här inne, en liten glimt av civilisationen. Ibland tar de med sig medicin. Tydligen finns det ett apotek några städer ner från Kassor som fylls på då och då, så de delar med sig av vad de kan. Jag har aldrig hört talas om ett IKEA med ett apotek förut men vid det här laget skulle jag inte bli förvånad om någon snubblade på ett IKEA Organskördsklinik. Skulle säkert förklara personalen.
På tal om våra ansiktslösa fångvaktare så har deras attacker blivit värre på sistone. 3 eller 4 gånger i veckan nu, med dubbelt så mycket personal som tidigare. Ingen aning om var de alla kommer ifrån eller varför attackerna har ökat. Vi försökte skugga en av dem under dagen för några veckor sedan, jag och Sarah. Ville se om de leder tillbaka till ett personalrum eller något. Verkade dock inte gå någonstans, gick bara slumpmässigt genom gångarna. Vi var tvungna att vända tillbaka innan vi hittade något.
Vi har förstärkt väggarna och försökt beväpna oss bättre. Vi lider ingen brist på användbart material. Wasim har gjort fler armborst, men det går ganska långsamt.
Synd att Ikea inte säljer vapen.
Obs: Ingen ny personal har gått in i SCP-3008 på Anläggning-██ under den tidsperiod som anges i denna dokumentation
Attackerna är riktigt illa nu. Nästan varje kväll, med så mycket personal att kropparna staplas så högt att man nästan kan klättra över väggarna. Jag tror att vi sitter i skiten på riktigt nu.
Utbyte och Retur är
Jag tror att det är kört för Utbyte och Retur. Vi drabbades ganska hårt igår kväll. Inte många dödsoffer, men muren är förstörd. Vi kom äntligen på varför attackerna också hade eskalerat. En låda med förnödenheter hade en bit av en av Personalen där inne. Ingen aning om hur det hände men tydligen kommer en bit av en lika gärna vara en hel kropp. För sent nu i alla fall, det är för många kroppar för att vi ska kunna dra iväg dem och ändå hinna fixa väggen innan natten. Candace har kallat till ett möte. Jag misstänker att det kommer att bli tal om att överge Utbyte och Retur, kanske försöka få skydd i Kassor eller något sånt.
Fast det börjar redan bli sent. Jag tror inte att vi hinner med det. Kanske några av oss gör det. Jag klarade den första veckan ute i mörkret trots allt. Men hur länge kan min tur hålla?
Jag skriver bara det här för att få någon sorts avslut, antar jag. För mig, eller för vem som nu hittar detta. Om det här är mitt sista inlägg, hoppas jag att den som läser detta gör det utanför denna plats.
Min största rädsla? Om jag dör i natt, kommer jag bara att vakna här igen på morgonen.
Obs: Detta är det sista inlägget. Det förmodas att han, under ett försök att nå bosättningen "Kassor", skiljdes från sin grupp när han blev jagad av ett exemplar av SCP-3008-2 och fann utgången ur SCP-3008-1.
